10. Donkey Konga (GC)
Ja, en lista utan musikspel. Vad vore det?
Jag älskar känslan som finns här, det flesta låtarna är smärre mästerverk i sina utplockningar till det här spelet.
Jag har fått en i det närmaste erotisk relation till låtar som "All the small things" och "Don't stop me now".
Den sistnämna är ett måste för att förudmjuka eventuella nyfikna som vill banka lite plast dom med.
Trummorna som följer med känns relativt tåliga och är skojiga att spela med även om det blir mer knapptryck än faktiskt kongospelande.
Don't stop me now, 'cause I'm having such a good time~~!
9. Castlevania: Dawn of Sorrow (NDS)
Min introduktion till Castlevania serien.
Jag såg spelet på EB och det var säkert typ 10% i premiärrabatt på spelet, vilket var typ 5 kr men det tänkte ju inte jag på då utan jag bara. "OMGAWD, jag har hört talas en massa bra skit om det här spelet!"
Det plus att det kliade oroväckande mycket i fickan gjorde att jag lämnade butiken 400 kr fattigare men ett spel rikare. Och vilket jävla spel sen.
Det började lite skakigt det kan jag medge och jag undrade var jag hade köpt egentligen. Men grafiken var så ljuvligt pixelperfekt vacker och timme efter timme sögs förklaringslöst in i spelet.
Nu ligger jag säkert på uppemot 60 timmar även om min DS vill få det till 40 timmar men då räknas inte alla gånger jag dött med.
Jag har maxat min gubbe med alla spells som finns i spelet och det bästa vapnet, faktum är att jag skaffat alla vapen som finns. Bara utifall att liksom.
Just nu kämpar jag på att klara Julius mode men jag har fastnat och fattar inte hur jag kommer vidare, inte för att det hindrar mig från att spela då men.
Levels kan jag ju fortfarande plocka biggrin
8. Tony Hawk's Pro Skater 4 (GC)
Här har jag en massa glada minnen.
Jag lirade alltid i slow-mo läget och drog under mina bästa period miljoncombos som ingenting. Banorna var designmässiga mästerverk och karriärläget var slipat till någonting som var jävligt nära perfektion men vissa uppdrag missades ut på grund av dålig förklaring. Men det var bara ett eller två och alla andra bjöd på rikligt med utmaning och underhållning.
Med pengar inspelade från uppdrag, minispel eller funna utspridda över världen kunda man sedan köpa filmer, banor eller varför inte en tuff papperpåse att dra över din polygonmissbildade skejtares feja så du slipper se skiten?
Jepp det stämmer, grafiken har inte klarat av tidens tand särskilt väl.
Antagligen eftersom dom valde att ta en mer realistisk look iställer för stiliserad kariktatyr som generellt sätt klarar sig bättre.
Men spelet rockade mina strumpor och kommer med i min 10 i topp, även om marginalerna gnagde förhoppningsfullt på fodralet.
7. Super Mario Sunshine (GC)
Oftast utpekad som den svagaste delen i Mario's plattforms äventyr.
Jag anser att det är den bästa delen.
Grafiken håller fortfarande tack vare den sköna hawaii stilen och ljudet när Mario springer är obetalbart skönt.
Känslan de små grå-vita dammolnen ger när man springer eller hoppar är fantastiskt simpel men ändå underbar.
Här kan man irritera konstiga små plantor med att spruta vatten på dom eller ta Yoshi och käka upp deras frukt.
Jag la ner en massa tid med att försöka glida så långt som möjligt, att försöka springa så långt som möjligt med Jet-kanonen, att spela fotboll med den där taggiga frukten eller att bara hoppa omkring och njuta av solskenet.
Handlingen var sådär skönt klichéartad och allmänt dumförklarande som bara ett äldre spel kan ha, scenen där Mario gråter över att hans vattenkanon dör har värdelös logik och är nästintill skrattretande.
Att Bowsers son introducerades här var ett genidrag och Nintendo skapade ett par enligt mig klassiska spelögonblick. Som berg-och-dalbanan eller att dra elaka superbläckfiskar i näsan.
Det finns så mycket skoj här, men jag vill bara avsluta med att peka ut den sköna känslan att staden blir ljusare allt eftersom man återlämnar deras Shine Spirits och glädjen när man kommer på hur man ger Mario Hawaiiskjorta och helcoola svarta briller.
En underskattad pärla.
6. Ratchet & Clank: Up Your Arsenal (PS2)
Jävlar vad hårda vapen man kan komma på.
Jag lirade ut alla spelen säkert tre-fyra gånger bara för att riktigt maxa ut all kraft ur mina vapen.
Vox-cannon var en potentiell pengagruva då den hade oändlig ammunition och sög upp fiender för att sen skjuta iväg en elak laddning som sprängde det mesta.
Sen har spelet så löjligt sjuk humor att man inte kan låta bli att älska det. En töntig pensionerad superhjälte med enormt egokomplex som har en kärleksaffär med en apa. Ratchets robot som får en ond tvilling, små adorable blorfiga bollar... som äter upp folk.
Jag älskar att spränga allt, allt, allt.
Jag skjuter som en galning och bomber far åt alla håll allt utan att tappa sin silkeslena skärmuppdatering en enda gång.
Synd bara att multiplayern skulle vara i det närmaste ospelbar.
5. Super Smash Bros. (N64)
Wohoo multiplayer mania.
Jag lirade alltid med den stenhårda Fox eller den löjligt irriterande Pikachu som åskstödade sönder varenda liten jävel.
Kirby och Jigglypuff var rena fuskgubbar och hatet man fick utstå om man valde dessa var ohyggligt, ingen gillar nån som spelar med en gubbe som lätt hoppar sin väg tillbaka. Jävla Fredrik som alltid tog Kirby, Dö Fredrik dö!
Det gjorde han också, tack vara effektivt användande av Fox's dödliga laserstråle för att avbryta alla eventuella bubbelhopp.
Självklart kom det klassiska hånskratter här tillsammans med en självklar vinnardans.
Och vem kommer inte ihåg hur kul lasersvärdet var?
Eller hånen man fick när Kirby kom fram ur ens extremt välplanerade pokémonboll?
4. Mashed: Fully Loaded (PS2)
En riktig partyhöjare som skrällde såhär pass högt.
Jag menar, tänk er en bana som är till 100% isbelagd och som bara har 2 svängar. Lägg till fem-sex stycken välgjorda bilar, skön fysik, ett par röjiga vapen och kamratsämja och du har en fest med personliga vendettor, löjliga utklassningar, hemliga pakter och en rosa bil som hånfullt visar alla andra bilar sin glänsiga stötdämpar körandes i 200 knyck mot mållinjen ögonblicken innan den gula drar in en målsökande missil och den flyger åt helvetet. Den gula följer upp det hela med att köra på två stycken nesligt utlagda minor av den rosa och mr. svart ser sin chans och tar täten bara för att få smaka på bluejays lack och bli inprejad i ett par helt ologiskt utplacerade explosiva tunnor.
Allt följs åt av riktigt irriterande röstskådespeleri som riktigt peppar alla till att vara så jävliga som möjligt och racen tar inte slut förren bara en bil är hel kvar.
Behöver jag ens nämna att allt är upplagt för skratt och tårar.
I heart Mashed.
3. Timesplitters 2 (GC)
Haha förlåt men jag måste, jag bara måste.
Jag älskar denna serie.
Detta var ett snabbare spel än trean och hade enligt mig en alldeles perfekt hastighet.
Det var fullt av små påfyndigheter som att man kunde futta på pilarna med eld eller varför inte mitt favoritläge som plockats bort till trean, följt av en störtflod saltigt vatten kommandes från mina ögon.
Leech, där man fick tillbaka allt liv man skadade andra med, IMMORTALITY!
Jag sprang runt på gatan streets som en tok och släppte aldrig avtryckaren, vapnet fick slut på ammo? Släng skiten och ta ett nytt.
Jag kommer ihåg när jag hånfullt sniprade Martin gång på gång medans han försökte lära sig spelet. Jag skrattade konstant och han gnydde lite lesset "Jag kan ju inte kontrollerna". Lol?! Like I care? KIIILL!!! SPARRTAHH RAMPAGE!!
Jag har en massa glada minnen från när jag fästa plasmagranater eller tryckkänsliga minor på mina medspelare samtidigt som jag sprang som en fegis mot gryningen och hörde deras skrik.
Det finns så mycket gottigt i båda spelet som jag inte ens idits nämna, det är en vacker kärlek mellan mig och dessa groteska timesplitters som helt utan andledning verkligen vill ******** upp livet för oss på jorden.
Vågar jag hoppas på en del 4 efter att Free Radic är färdiga med Haze och Star Wars: Battleground 3?
2. Timesplitters: Future Perfect (GC)
Sista och bästa delen i serien även om det är med knapp marginal.
Ett gäng sköna snubbar hoppade av från Rare när dom blev hederligt sparkade i stjärten av EA och Sony för att använt en Bond-licens utan tillåtelse. Dom skapade på en gång Free Radical Design Studios och körde igång med det första spelet i TS serien.
Enligt mig var det första det snabbaste fps't jag någonsin spelat, om man överlevde 10 sekunder var man bra. Folk dog till höger och vänster och det kändes lite hafsigt. Men nu 2 delar senare hade dom nått en näst intill ultimat version av spelet.
Humorn var på topp, det enda spelet som faktiskt fått mig att skratta andra skratt än ytterst ondskefulla hånskratt då nån av mina planer går i lås.
Spelet hade allt, mer blod, mer zombies, mer apor, mer a**-kickulator, mer slow-motion, mer tveksamt designade vapen, mer karaktärer och mer banor.
Dom hade t.o.m. fordon, dom sög. Men dom fanns där.
Mitt favoritvapen var den stenårda Vintage rifle som jag sniprade ihjäl folk med som inget annat. Nej förlåt, det var inte sant. Mitt favoritvapen var Assault rifle som jag tokrusade med för att placera en saftig hagelsalva i nån uppkäftig dinosauries ansikte med.
Nej. Förlåt, det absolut bästa var att ta tranquilizer gun och placera fyra pilar lite sådär överdrivet gettoh-style i nån kompis häck och se han växa till abnorma proportioner innan han sprängs i ett enormt blodbad, allt ackompinjerat med högljuda hånflabb från mig.
Ögonblicket när man för första gången med skakiga händer ska prova ett nytt vapen... Ohhh jag minns time-grenade. Hur jag kastade den och väntade på någonting, ingenting hände i en tiondel eller två. Sen helt plötsligt en violett och explosion och fienderna slängdes upp i luften samtidigt som tiden explosionsartat ökade innan den nästan stannade helt.
I det ögonblicket var jag kär.
Herregud, jag har inte ens nämnt alla glada minnen av anti-grav handsken, eller när man slår av zombiehuvuden med baseball trä't.
Eller alla sjukt konstiga fiender, vad sägs om kalkoner som verkat införskaffat sig ett extraliv precis ögonblicken innan dom kördes in i ugnen för en god thanks giving middag. Eller den sjukt konstiga älgen man möter i en ond mansion. XD
Sen kunde man göra egna banor, allt kunde nästan ställas in... och alla vapen, all frenetisk snabb action. Alla hånskratt, alla djävulska mord.
All statistik som bara tiggde om att wankas till! Statistik. *drool*
Hur många skott, hur många träffar. Ingenting glömdes bort.
Co-op multiplayer, elaka clowner, förrymda cirkusbjörnar, paintball läget.
Åhhh herregud, gamerorgazms!
1. Goldeneye (N64)
Jävlar vad hårt det var. Spelet som gjorde mig spel intresserad.
Jag minns alla glada minnen på den superba första banan där man sprang på en damm, eller vad sägs om att snipra den där killen i huvudet på toaletten?
Att skjuta hattar av gubbarna var ren glädje.
Och multiplayern, jag dreglar sönder kläderna av minnena.
2 on 2 där man slogs med endast golden gun, eller när man fått en löjligt stark laser och bara sprang runt och pwnade? Eller dom där gångerna man blev skjuten i ryggen av någon jävel som gått in i de där hemliga hålet i väggen. Eller ännu bättre, alla gångerna man själv gjorde det.
Jag kommer ihåg att gubbarna blev blodiga, särskilt den här gången då headshotade Mattias Natalya och hon fick en blodigt röd spricka över ansiktet, tuff som jag var sprang jag omkring i latexbeklädda Xenia.
Jag kommer ihåg min och Mattias distansstrid då jag tog han med den allmänt värdelösa klobben som endast var värd att lira med för det roliga namnet. Jag kommer ihåg hur kul det var att döda någon för att dom tappade alla vapen dom hade.
Jag kommer ihåg alla gömda dörrar i library. Jag kommer ihåg den där sjukt korta gubben som man alltid siktade fel på.
Jag älskar banne mig detta spel!
Sammanfattning:
1. Goldeneye (N64)
2. Timesplitters: Future Perfect (GC)
3. Timesplitters 2 (GC)
4. Mashed: Fully Loaded (PS2)
5. Super Smash Bros. (N64)
6. Ratchet & Clank: Up Your Arsenal (PS2)
7. Super Mario Sunshine (GC)
8. Tony Hawk's Pro Skater 4 (GC)
9. Castlevania: Dawn of Sorrow (NDS)
10. Donkey Konga (GC)
Bubblare:
Animal Crossing
Det gulligaste som kommit ut ur det sockersöta Nintendo, spelet hade noll handling men vad gör det när man är upptagen med att fiska eller letandes efter sällsynta fossiler och insekter till ugglan på muséet.
Mercenaries
Här var förstörelsen till topp. Jag har faktiskt aldrig klarat ut detta spel då jag var alldeles för upptagen med att spränga allt jag kunde få syn på.
När man väl lyckades kapa en hellikopter och stod på ett tak med bazooka och piskade dryga nordkoreaners arslen var man som en femåring på extacy.
Star Wars Jedi Knight II: Jedi Outcast
Det här lirade jag back in the days liksom. Det har åldrats med allt annat än grace men minnena är det inget fel på. Jag kommer ihåg hur jag och brorsan brukade köra som de två enda Jedi-riddarna mot en jävla massa stormtroopers. Fegt? Jajjebox. Men sablar vad skoj det var att kasta ut dom över stup med lite hjälp från kraften vi alla lärt oss från gubben i grönt.
Kommentar:
Jag är visst uppenbarligen lika våldsbenägen som en ytterst tjock amerikan och hyser en stark förkärlek för att håna andra i spel. Berserk mode on!
Reply
