Welcome to Gaia! ::

Att tråden heter en sak och att Petsy frågar om en annan i första inlägget gör diskussionerna intressanta. Det blir ett större fält.

Hur kan meningen vara att förgöra allt? Om det finns en gud så måste det ju pratas om de religioner där Gud är allt (ifall författaren inte menar en mindre känd religion eller en helt ny)
och om man säger att Gud finns, och man ser/hör/känner/vet/tror att världen finns
så kan man ju inte återuppbygga det. Det är inte raserat.

Fast kanske är det som det står inom parantes.

För att få resonemanget att funka så antar man att det fins en alsmäktig gud. Dvs en stor multidimensionell varels som kan göra allt. Och då verkligen allt. Det man går sedan på är vilken hans anledning till att skapa något. Eftersom att han är allsmäktig så vet han redan att han kan göra allt. Han behöver inte göra någonting. Men allt som fins och är medvetet på våran jord strävar efter något. Man antar att gud skulle sträva efeter något, och det enda som är den minsta utmaningen för en allsmäktig person är att leka med en annan allsmäktig person, men eftersom att allsmäktig innebär att du är bäst innom allt så fins bara du själv. Och vist kan han spela mot sig själv ett tag, men utmaningen blir att döda sig själv.
När han är allsmäktig så kan han förgöra allt.
När han är allsmäktig kan han inte dö.
Fin liten paradox det där razz
Om det är den enda motivationen så betyder faktumet att vi existerar att något av följande är i gån: Gud dör/förgörs eller att gud återföds/återskapas
Och med lite tvivelaktiga mattematiska och fysiska faktan påstår författaren att det är mest troligt att vi är en del av procesen att återskapa gud razz

Ganska galet, men underhållande läsning

Edit: Spelar ingen roll från vilken religion guden är, så länge den är allsmäktig wink

Felet vi gör här är att ge Gud mänskliga egenskaper.
Ifall vi skall utgå från en allsmäktig Gud (och inte någon asagud eller grekisk gud) så är Gud allt. Allt som finns. Träden, fåglarna, stenarna. Att förgöra Gud är att utplåna universum.

Tänk dig allt personifierat.
Som Hinduismens gudar typ, fast med allt... <.<;;

Miku, ska du inte ta och läsa själva skriften istället?

Nej, jag har inte tid, jag har inte boken hemma och jag är nog inte så värst intresserad. Liksom, ännu en som tror att hen vet hur allt skall vara. Wohoo! Som sjuhundra miljoner andra människor före henom.
Jag vill bara ha en bättre förklaring så jag förstår vad det är för gud vi tänker oss.

Lill-Babs! heart

En utomordentligt rolig fråga att disskutera.

En polare och jag gjorde det i 3 dagar med alla möjliga slutsatser.
Tyvärr så tyckte vi båda att slutsatserna var alldeles för subjektiva.
Alla har nog mål i sina liv som dom vill uppfylla, sedan om man ser det som sin mening i livet eller om det är vad man anser vara allas mening blir ens egna åsikt och inget gemensamt alls.

Vi kom dock fram till när vi gick in på vår biologi och gener.
Detta kan låta dumt och ganska puckat, men jag kör på det ändå.
Något vi aldrig kan göra är att leva förevigt. Vi kan leva förevigt genom historia, om man nu kommer att bli någon enormt uppmärksammad artist eller politiker eller vetenskapsman, men det ändrar inte faktumet att vi inte kommer finnas förevigt.
Visst, med teknologi finns det ju alltid möjlighet.
Vi skulle kunna byta ut organ eller reparera dom, men i slutändan så kommer vi alltid slita ut oss på ett eller ett annat sätt. Tiden står i god för det.
Hade vi haft ett syfte så hade vi nog varit ganska medvetna om det.

Mitt svar blir: Meningen med livet är att dö.

(Killen jag talade med kommer från en familj med doktorer och vetenskapsmän och skall själv bli doktor inom medicin.)

Jag välkomnar all form av kritik av vad jag sagt för jag försöker inte ändra någons uppfattning eller inställning till det hela, bara ge en annan vinkel att se ämnet ifrån.